13 December, Nu lever jag, nu, nu

Jag har inte träffat Marie Fredriksson, men vi hade något gemensamt. Vi blev sjuka ungefär samtidigt i ungefär samma åkomma. I veckan nåddes vi av meddelandet om hennes död. Det känns tungt. Personligt tungt. Jag frågade om hon ville skriva en förtext till min bok 'Hjärntrött med kapacitet' innan den gavs ut, men hon svarade inte. Kanske ville hon inte eller så var hon mer sjuk redan då för ett drygt år sedan.

Ett liv med hjärnskador kan var ytterst tungt. Jag har sett det hos andra. Jag har 'bara' haft det tungt, endast vissa perioder har det varit ytterst tungt. Ändå lever man vidare och gör det bästa av situationen, för vad ska man välja annars? Hur blir det annars? Kanske är det ändå någon vits med mitt liv även om det inte alls blev som jag tänkt. Jag måste tänka så annars blir det ännu tyngre. Man får vara glad för det man kan och klarar av, inte sura eller klaga på att man inte orkar. 

Det är så lätt att man fastnar i att älta och klaga och det leder enligt mig till sämre livskvalitet.  Visst måste man ibland få häva ur sig den frustration man känner men när det är gjort är det bättre att fokusera på det goda som ändå finns. Jag tjatar om det här med att det du fokuserar på får du mer av, men jag tror verkligen att det är så. Fokusera på något roligt och du får roligt. Fokusera på något sorgligt och du blir ledsen.

Så ta vara på din tid - jag vet att det låter banalt - men är ändå så viktigt. Kan vi hitta ett bättre uttryck? 'Nu lever jag' nu, nu, nu'.

Som min bror sa: 'Man får gilla det man gör när man inte kan göra det man vill'. Saknar dig brorsan.