Jag vill! men går det?

Jag vill! Jag minns från  min barndom att jag ville väldigt mycket. Jag ville springa, jag ville jumpa på isflak, jag ville hoppa på muren till kyrkogården, jag ville segla, jag ville göra allt som verkade roligt. Jag var full av lust och energi. Men jag fick inte göra allt för det "passade sig inte" att springa överallt, att vara glad på kyrkogården och det var farligt att jumpa på isflak. Jag vill fortfarande göra allt som är roligt, lusten finns kvar och är kanske rent av ännu starkare men nu går inte p g a hjärnenergibrist. Det känns väldigt surt emellanåt. T ex så ska sonen spela med sin orkester i Berlin inom kort. Vi har pratat om att åka dit och lyssna ända sedan vi fick veta att de planerade att åka dit. Att följa med dem till Kina och USA har inte ens varig möjligt att tänka sig, men Berlin är ju inte så långt. Det kanske skulle gå!? Vi har dessutom inte varit i Berlin tidigare så det skulle vara ett bra tillfälle att åka dit. Men det blir inget, jag vågar inte riskera att hjärnan blir sämre. 

Besviken? ja, om jag ska vara ärlig, samtidigt som jag vet att det mesta jag vill inte kommer att genomföras längre.  Det har varit så länge nu, snart 20 år. Vänjer man sig vid att bli besviken? Njaä - man blir inte så intensivt besviken längre eftersom man vet att det man vill ofta inte går att genomföra. Samtidigt finns ändå en glädje i hoppet om att kanske det ska gå, man kan  (hur konstigt det än låter) njuta av att tänka sig hur kul det skulle vara att åka eller göra det där man troligen inte kommer att göra. Man lever på hoppet. Hoppet om att en dag faktiskt kunna göra det där speciella som man så gärna vill. Som min bror ofta sa: "Man får nöja sig med det man kan göra och vara nöjd med att göra det."