Stövla ut och stöt på!
Promenader är supermedicin och det är väl ingen som undgått att fatta att motion är bra för kroppen. Själv var jag oerhört aktiv innan hjärntumören. Idrott och gymnastik stod jämnt på agendan och däremellan studsade jag runt hela tiden. Studsade ? ja verkligen. Ofta stod jag på händer, hjulade eller bara hoppade av ren glädje. Jag var en gång på ett dansläger och mellan danserna hade jag tydligen mest stått på händer för något år efter lägret träffade jag på en annan person som varit på lägret och när vi pratade om det sa hon att: "Ja det var ju du som alltid stod på händer. För mig var det så naturligt att jag inte hade tänkt på det själv. Nåväl efter hjärntumören gick det inte att vara lika fysiskt aktiv längre. Det är faktiskt rätt länge sedan jag gjorde en handvolt. Stod på händer gjorde jag för något år sedan men det är inget som jag egentligen gör längre. Kanske beror det även p åldern men även att springa , gympa osv funkar inte likadant.
Fysiska rörelse är nödvändigt för att kroppen ska hålla, slutar man så kommer diverse krämpor sakta krypande och gör det besvärligt på olika sätt. Men fysisk rörelse kräver också att hjärnan orkar med. När jag är pigg dvs oftast på förmiddagar, så går det mesta skapligt. På eftermiddagar / kväller är jag trött så då funkar det inte att träna så mycket. Hjärnan orkar helt enkelt inte. Effekten blir att jag t ex snubblar då jag inte orkar hålla fokus i kroppen, så lösningen är att ta det lite lugnare.
Det är här som promenaderna kommer in. Att gå kräver betydligt mindre hjärnkapacitet av mig så det fungerar bra även kvällstid. Jag går i sådant tempo som passar för dagen, ibland långsamt, ibland raskt. Ibland går jag en långpromenad, ibland går jag en kortare tur. Emellanåt går jag i villakvarter men helst vill jag ut i naturen eller på landsbygden. Att gå förbi idisslande kor och se eleganta hästar svänga med sina svansar känns läkande långt in i själen.
Fördelen med promenader är att hela kroppen engageras, det kräver inte fullt fokus på rörelserna (i a fa inte för mig) och man kan få upp flåset rejält. Skaderisken är liten och man får dessutom en stund i egna tankar. Jag tänker bra när jag går, många idéer uppstår just under promenader. Det är samtidigt meditativt och ibland tänker jag inte alls. Jag bara går och ser omgivningarna utan att värdera, bedöma, eller tänka något om det jag uppfattar. Det är oerhört vilsamt för hjärnan.
En promenad hjälper även till att förbättra humöret. Känner man sig låg, nedstämd eller ledsen så blir man nästan alltid på bättre humör av turen. Och det sägs ju att benstommen blir starkare av stötarna som blir när man sätter ner foten, så på med bra skor, stövla ut och stöt på!! :-)
Allt gott